Nu blev det roligare

Har mått lite si och så när det gäller standupen på senare tid. Har kommit fram till att jag fortfarande älskar standup och att uppträda. Det som är jobbigt är materielångesten. När jag gör firmajobb så tycker jag alltid att det är kul - jag vet att mitt materiel är nytt där. På klubbarna är det inte alltid samma sak. Och så var det även igår. Då skulle jag gigat på MACK, men så ville Lars Taps byta sin tid vilket jag gjorde så han körde igår istället. Och det kändes så skönt att slippa... Men MACK igår då, det var länge sen jag skrattade så mycket. Lars gjorde det jättebra, sen körde Jesper Rönndahl, i strålande toppform. Inklappad. Efter paus körde Tomas Ahlbeck, hans materiel delade publiken lite, men han fick med sig dem. En kille på första raden höll på att dö av skratt... Och sen då, Tobias Persson. Inklappad. Tobias gav mig kramp!! Jag skrattade så jag höll på att tappa andan...

Ikväll skulle jag köra på Dockan. Jag ville inte, hade ingen lust och ingen inspiration. Ingen idé om vilket materiel jag skulle köra, ingenting. Bara jobbigt. Men jag hoppade inte av utan samlade kraft. När jag laddade hittade jag ett roligt anslag på restaurangen intill, och innan jag visste ordet av hade jag en tvåminuters-rutin om det anslaget som jag öppnade min act med. Och det funkade. Inte nog med det, jag fick till riktigt bra publiksnack också, flera grymma fullträffar som lyfte taket ett par, tre gånger. Det i kombination med halvnytt som jag fick nån extra ny punch på i stundens hetta som gav applåd och en trygg avslutning = ett riktigt toppgig. Jättekul, jag hade så himla roligt!!! Det är DÄRFÖR jag gör det här. Jag visste det var nåt.

Kamp och kramp

Den senaste tiden har jag upplevt en del vånda i samband med framträdanden. Som vanligt har det funkat på scen, men jag har inte känt mig i riktig balans. Kämpat med självförtroendet, tolkat saker och ting negativt och överlag varit väldigt destruktiv. Det är väl inget nytt när det gäller mig, men jag har haft en ganska lång period när jag sluppit sånt skit. Nu är jag tillbaka i gamla hjulspår igen. Känner mer ångest än glädje och får ingen riktig energi av mina framträdanden. Det är jobbigt. Jag hoppas det är övergående!!

Var konferencier på Ribban i tisdags, hade dåliga vibbar efter senaste konfan. Och så går jag upp och startar upp det, och där i uppstarten så upplever jag helt plötsligt att jag är blank i huvudet. Helt borta. Blir tyst i de där tre, fyra sekunderna som känns som en hel halvtimme, sen hittar jag ett spår och får bra skjuts med mycket skratt. Så det faller inte. Men jag är inte speciellt nöjd, och när jag väntar på att första akten ska ta slut känner jag hemlängtan. Det är inget bra. I pausen fick jag lite feedback, mitt "gigantiska" misstag var inte så stort som jag ville ha det till utan märktes nästan inte enligt kollegorna. Folk skrattar och har trevligt. Andra akten går jag upp med lite mer energi och självförtroende och gör det bättre, men självkritiken är ändå inte nådig. Jag är nog den sämsta chef jag någonsin har haft... Den här idén med att uppmuntra som annars är den främsta egenskapen min omgivning märker av mig, av den uppmuntran finns tydligen inget kvar till mig själv.

På onsdagen skulle jag köra på Tivoli i Helsingborg. Kände mig lite mer laddad och grundläget var betydligt bättre än kvällen innan. I Helsingborg tyckte jag till och med att det skulle bli kul. Jag spretade dock vilt och testade flera nya spår. Flöt på himla bra i början, men sen blev jag mer ostrukturerad och tappade lite fart i mitten. Men precis som på Ribban hämtade jag upp det igen och som helhet var det rätt bra. Men inte så bra som jag kan.

Alltså, två gig med godkänt resultat trots att det kreativa grundläget just nu mer eller mindre är i botten. Utifrån det så har jag naturligtvis gjort två toppgig. Men jag ser det inte så, jag ser till vad jag levererat tidigare och jag väntar mig lika eller mer. Nu ska jag försöka hitta ett kreativt utrymme för mig själv, så jag hittar glädjen igen. Det är den som är det viktiga, det är den som alltid varit driften. Finns inte den så blir det svårt. Att harva runt i ett träsk av prestationsångest och dåligt självförtroende utan att få utdelning i form av energi och glädje är inte mycket värt i slutändan.

I augusti ska jag gå en kurs i idégenerering på Fridhem, jag hoppas den kan ge lite inspiration och vägledning. För hur man än vänder och vrider på det så är standup det roligaste jag gjort i hela mitt liv. Jag vill inte släppa det bara för att det råkar vara uppförsbacke.

Gislövs stjärna

Igår körde jag på Gislövs stjärna, hade inte stått på scen på drygt ett par veckor och kände mig rätt ringrostig. Men väl på plats kändes det bra. Bra möblerat, bra ljud och ljus och en trevlig publik. Och inte minst, trevliga arrangörer. Det är nog så viktigt. Jag värmde upp rätt bra i första akten innan jag påade Staffan Nordqvist som öppnade starkt. Därefter fortsatte Jesper Mattsson, också han fick publiken med sig helt. Biggan Lowén avslutade första akten och gjorde ett tryggt, lugnt och starkt set. Det är kul att se henne köra lite längre. Sen paus och så skulle jag upp och starta upp i andra. Men här gick nåt snett. Jag tänkte att "nu har vi väl lärt känna varandra", men jag kom in galet och fick kämpa. Inget vidare hugg alls, även om jag fick lite skratt så var det inget man skriver hem om. Jag lämnade dock över till Mats Andersson efter en varm om än tilltvingad applåd, och han gjorde det jättebra.

Kvällen gav mig dubbla känslor. Stolt och nöjd som arrangör för kvällen, men förbannad och sur på min egen prestation. Visst, det är väl aldrig så illa som det känns, men jag har ju trots allt mina krav. Hursomhelst, sen avslutade Thomas Petersson hela kvällen med ett hejdundrande set, blev inklappad på slutet och publiken var helnöjd. Kul kväll, men jag ska göra det bättre nästa gång jag är där, det är en sak som är säker.