Beachen i Helsingborg

Upptäckte tidigt att det här var ett sånt här sand i skorna-gig. Jag kapitulerade och lät sanden göra vad sand gör. Inte för att jag tyckte om det utan för att det då var mitt val och inte sandens. Hittar jag sen sand i ryggsäcken när jag kommer hem så kan jag då fortfarande känna att det var ett beslut jag tog. "Sand i ryggsäcken, joråsatte!" Märks det att jag inte är nån strandmänniska?

Giget vi kom till visade sig inledningsvis vara av det hårdkokta slaget. Dåligt med folk. Rätt mycket glassätande ungar. Lite mystisk scenplacering. Matbuffé. Det verkade helt klart kvala in som ett ont i magen-gig där alla punkter för en möjlig topplacering på mardrömsgigslistan gick att räkna upp utan ansträngning. Och så var det som sagt sand överallt.

Vi väntade en timme på att barnen skulle lämna och förhoppningsvis bytas ut av lite fler vuxna också. Det droppade på med mer folk, och efter en timme satte Martin Svensson igång kalaset. Han byggde upp något, byggkloss för byggkloss, och han skapade fokus i tältet. Sen var det dags för Lars Taps. En liten bit in i hans act bestämmer sig typ 15 pers samtidigt att "Nu är det dags att ställa sig vid buffén!" Där jag sitter ser jag plötsligt inte Lars längre utan bara en massa medelålders män i en kö som diskuterar om det är kotletter eller grillspett som gäller. Vilken succé...Lars kämpar på i rejäl motvind, och sen när Martin går på emellan så skämtar han med den långa kön tills de satt sig innan han presenterar mig. Tack för det!

Väl på scen så drog jag igång på alla cylindrar. Jag drog igång energicylindern fullt ut, av nån anledning gick svordomscylindern igång samtidigt. Jag drog igång på publikkontaktcylindern men tvingade dessutom en stor del av publiken som satt bakom scenen att flytta på sig. Jag körde på som ett ånglok, ångade på och höll uppe farten bra större delen av tiden. Fick med mig publiken bra längs resan och när jag gick av var jag nöjd och stolt över min prestation. Det var min själ ingen självspelande lokal från början, man fick jobba upp det byggkloss för byggkloss. Martin gick på igen och höjde stämningen ytterligare nåt hack innan han presenterar Mats Andersson som fick en kanonstart och höll det så rakt igenom. Han bara flög fram genom sitt set, tajming, publikkontakt, materiel, allt satt hundraprocentigt. Publiken älskade honom fullt ut, och det är inte utan att jag förstår varför :-)

Martin avslutar hela härligheten med ett bra set som knyter ihop säcken, och publiken är glada och nöjda. Jag är också glad och nöjd, och med sand i skorna går jag till parkeringen.

Andra röster om samma kväll:
Mats Anderssons blogg
Martin Svenssons blogg