Kvinnor och humor.

Jag kan inte räkna alla de gånger som jag fått frågan om varför det finns så få kvinnliga ståuppkomiker. Det är en intressant fråga! Jag har svarat både det ena och det andra genom åren och frågeställaren och jag har vänt och vridit på frågeställningen.
"Kan det vara så att..."
"Eller är det kanske så att..."

Häromdagen läste jag en artikel av Annika Lantz som gav svar på tal. Jag känner igen mig. Inte för att jag suttit i någon soffa backstage på Parlamentet, nej, det här är mer spritt än så. Jag ska lägga till att det har blivit mycket bättre genom åren, men visst finns det en viss tveksamhet till roliga tjejer. Både i publiken och utanför. Man ska bevisa sig. Visst, det ska killar också, men där finns i alla fall en grundläggande tro på att killar är roliga.

Den här diskussionen har jag också fört med några av mina manliga kollegor. Kontentan i flera fall har varit att "Nej, det finns ingen skillnad mellan könen, det är inte svårare för tjejer än för killar att göra standup." Men visst är det skillnad.

Jag har många gånger också hört att "tjejerna lyfts fram även om de är dåliga bara för att de är tjejer". Det är säkert sant i vissa fall. Men vad säger det i allmänhet till alla tjejer som sysslar med humor? "Ni skulle egentligen inte kommit dit ni är idag om det inte vore för att ni är kvinnor."

Den här diskussionen handlar inte om humor egentligen. Den handlar om hur samhället ser ut. Hur den traditionella kvinnorollen ser ut ("Va fan, står du på en scen? Var har du gjort av ungarna?") och om att bryta normer. En kvinna som håller på med humor har brutit normen. Tack och lov inte lika mycket idag som för tio år sen, eller ännu längre tillbaka. Hur många kvinnliga komiker såg vi på Helan och Halvans tid?

I veckan träffade jag en ensamstående pappa med barn. Han berättade hur misstänksamma folk omkring honom varit när han berättat om sin situation: "Hur klarar du det? Vad säger mamman?" Han har brutit normen, och därmed förutsätter samhället att det är fel. När de runt honom däremot förstår att han klarar det och till och med gör det bra, då upphöjs han!
"Oj, är du ensamstående pappa med barn, vilken hjälte du är!!"
...samtidigt som ensamstående mödrar i alla tider gjort vad han gör.

På samma sätt kan jag uppleva att det kan vara som kvinnlig ståuppkomiker. En viss misstänksamhet, är det här verkligen rätt? Man kan få kämpa uppför ganska många uppförsbackar, inte bara en gång utan varje gång man möter människor med de invanda normerna. Men när man väl fått dessa att fatta att man fixar detta, och inte bara fixar det utan till och med gör det bra, då blir de imponerade.
"Wow, du är tjej och håller på med standup, det är ju modigt!!"
...samtidigt som manliga ståuppkomiker i alla tider gjort vad jag gör.

Andra som skrivit om ämnet:
[Mats Andersson]
[Magnus Betnér]
[Johan Sköld]