Premiär på Ribban!

Det blev ett kärt återseende av Ribersborgs kallbadhus igår. Så många somrar jag tillbringat därute, det var också där jag för allra första gången uppträdde på en standupklubb. Det är nostalgi i väggarna, det kommer jag inte ifrån.

Kallis har ju bytt "ägare" eller arrendatorer som det egentligen är fråga om. En av de nya ägarna heter Jonas - samma kille som kontaktade mig hösten 2003 och som i november samma år resulterade i Basilika Komedi klubb i Lund. Den klubben körde vi sen regelbundet till maj 2006. Jonas hade dock lämnat bygget långt innan, och ungefär i samma stund som han gjorde det så var det mycket som slutade fungera. Sett i backspegeln är tiden med Basilika nog den viktigaste erfarenhet jag gjort mig som klubbägare, för där lärde jag mig hur allt kan bli fel... Även om klubben hade sina stunder också så var det väldigt mycket ångest. Nu är lokalen för övrigt en klädaffär.

Igår på Ribban fick jag en glad överraskning när jag träffade Milan för första gången på länge. Han var en av ägarna på Gatan Bar vid Lilla Torg och anlitade mig och Kringlan för att hålla klubb där. "Standup på Gatan" som klubben hette höll på tills de fick för sig att bygga om restaurangen, nu tror jag inte den finns kvar. Men det var några härliga säsonger vi fick där! En av de roligaste klubbar jag drivit. Och nu jobbar alltså Milan på Kallbadhuset, tillsammans med Jonas då bland annat... Världen är liten :-)

Jag hade 15 minuter till mitt förfogande igår, och jag tycker jag förvaltade dem väl. Hade rätt mycket nytt i början, det var bra grejer och funkade därefter. Ett stycke jag själv gillade mycket handlade om Sverigedemokraterna (närmare bestämt det här). Det funkade hyfsat, men jag slarvade en del med leveransen. Går säkert att göra bättre till nästa gång. Sen hade jag blandat lite nytt och gammalt och försökt få nåt sammanhang i det. Lyckades väl något sånär även om vissa delar inte riktigt blev logiska.

Men allt som allt blev det bra, jag känner mig nöjd. Visst hade jag kunnat ha ännu mer nytt, men det kan man väl alltid? Det viktigaste var att jag fick kontakt med publiken omgående, de mötte mig och jag kände gemenskapen och närvaron. Närvaron i standupen betyder om inte allt så väldigt, väldigt mycket. Hittar jag den så blir jag också som bäst. Det är (naturligtvis) svårare när man får kämpa mer, då har jag ibland en tendens att bli "skämtstaplare". Det är ingen hedervärd titel, men den ska nog gå att bli av med så småningom.

Även om jag pysslat med detta i hyfsat många år nu så vet jag mycket väl att jag hela tiden kan lära mig mer. Det är helt klart inspirerande. Jag jobbar på, envis är jag och framåt går det. Ibland snabbare och ibland långsammare, men framåt går det.