Kamp och kramp

Den senaste tiden har jag upplevt en del vånda i samband med framträdanden. Som vanligt har det funkat på scen, men jag har inte känt mig i riktig balans. Kämpat med självförtroendet, tolkat saker och ting negativt och överlag varit väldigt destruktiv. Det är väl inget nytt när det gäller mig, men jag har haft en ganska lång period när jag sluppit sånt skit. Nu är jag tillbaka i gamla hjulspår igen. Känner mer ångest än glädje och får ingen riktig energi av mina framträdanden. Det är jobbigt. Jag hoppas det är övergående!!

Var konferencier på Ribban i tisdags, hade dåliga vibbar efter senaste konfan. Och så går jag upp och startar upp det, och där i uppstarten så upplever jag helt plötsligt att jag är blank i huvudet. Helt borta. Blir tyst i de där tre, fyra sekunderna som känns som en hel halvtimme, sen hittar jag ett spår och får bra skjuts med mycket skratt. Så det faller inte. Men jag är inte speciellt nöjd, och när jag väntar på att första akten ska ta slut känner jag hemlängtan. Det är inget bra. I pausen fick jag lite feedback, mitt "gigantiska" misstag var inte så stort som jag ville ha det till utan märktes nästan inte enligt kollegorna. Folk skrattar och har trevligt. Andra akten går jag upp med lite mer energi och självförtroende och gör det bättre, men självkritiken är ändå inte nådig. Jag är nog den sämsta chef jag någonsin har haft... Den här idén med att uppmuntra som annars är den främsta egenskapen min omgivning märker av mig, av den uppmuntran finns tydligen inget kvar till mig själv.

På onsdagen skulle jag köra på Tivoli i Helsingborg. Kände mig lite mer laddad och grundläget var betydligt bättre än kvällen innan. I Helsingborg tyckte jag till och med att det skulle bli kul. Jag spretade dock vilt och testade flera nya spår. Flöt på himla bra i början, men sen blev jag mer ostrukturerad och tappade lite fart i mitten. Men precis som på Ribban hämtade jag upp det igen och som helhet var det rätt bra. Men inte så bra som jag kan.

Alltså, två gig med godkänt resultat trots att det kreativa grundläget just nu mer eller mindre är i botten. Utifrån det så har jag naturligtvis gjort två toppgig. Men jag ser det inte så, jag ser till vad jag levererat tidigare och jag väntar mig lika eller mer. Nu ska jag försöka hitta ett kreativt utrymme för mig själv, så jag hittar glädjen igen. Det är den som är det viktiga, det är den som alltid varit driften. Finns inte den så blir det svårt. Att harva runt i ett träsk av prestationsångest och dåligt självförtroende utan att få utdelning i form av energi och glädje är inte mycket värt i slutändan.

I augusti ska jag gå en kurs i idégenerering på Fridhem, jag hoppas den kan ge lite inspiration och vägledning. För hur man än vänder och vrider på det så är standup det roligaste jag gjort i hela mitt liv. Jag vill inte släppa det bara för att det råkar vara uppförsbacke.