2009-07-10

Rekordgig och Malmötankar

Igår var jag på "Standup på besök". Egentligen som gäst tillsammans med en kompis, men jag frågade om jag kunde få en kortis i början av andra akten, ungefär som sist. Jag var inte säker på om jag ville, så jag tackade först nej i pausen, men sen ångrade jag mig och fick tiden. Jag hade skrivit en rätt kul blogg igår som jag tänkte testa på scen, helt opretentiöst.

Så jag gick upp, körde den rakt av. Inga presentationsskämt eller säkra kort, utan bara dagens enkla observation. Den funkade ok, funkar säkert ännu bättre inbakad i ett sammanhang. Det var första gången jag gjorde ett gig på en minut, lite av ett rekordgig :-)

Jag tror det är bra för mig att göra sånt. Dels för att sänka prestationsångesten, men också för att det är så lätt att hamna i mönster och nyttigt att bryta dem ibland.

Två som gjorde stort intryck på mig under kvällen var Marja Nyberg och Anders Celin. Jag ser dem så sällan, och de var grymt bra. Kalle Lind gjorde också ett enormt roligt inlägg rörande en dålig recension av hans senaste bok "Människor det varit synd om". Han gjorde en viktig del av standupen extra tydlig -sårbarheten. Jag fick själv ett par usla recensioner i höstas som gjorde mig väldigt ont på djupet. Det är jobbigt att få en dålig recension, strongt av honom att ta upp det och göra det till förstklassig humor.

En sak som jag tycker är lite synd med standup i Malmö just nu är uppdelningen. "Förr i tiden" var vi inte så många, alla kände alla och umgicks. Till och med på Gatan bars tid (R.I.P.) var det gemenskap över alla gränser. Men sen dess har det hänt nåt. Vi är många, det är många klubbar och man hänger i sina gäng. Det är väl inte så konstigt kanske och jag är ju precis likadan själv. Förmodligen beror det på att antalet komiker ökat drastiskt, man kan ju faktiskt inte umgås med hur många som helst, än mindre vara nära vän med. Men det är ändå lite trist, jag kan sakna "Malmöfamiljen" lite. När det fanns en lite djupare själslig enhet än på det berömda ryggdunkningsplanet. Men man kanske inte kan få allt. Malmö är ändå den plats i landet där det gror som allra mest i standupåkerns mylliga jord. Vadå jävig, jag?

6 kommentarer:

Cecilia Ramstedt sa...

Tack för igår! Tycke att du ska göra det till en grej att köra en kortis först i andra akten, även om du såklart är välkommen att köra längre när du vill. Kramkram!

Elin sa...

Tack själv :-)
Ja, kanske det...Tanken jag hade är kanske att det sker lite "oplanerat", men det är inte alls otänkbart att jag tar dig på orden ändå. Vi får se. Kram!

Rulle sa...

Inte ofta flickor är nöjda med en minut

Åsa sa...

Jag måste komma iväg och se dig snart.:)

Du och Mats är de enda som gjort det lockande att se stand-up någon gång.

Elin sa...

Rulle: haha, ja, men det finns undantag :-)

Åsa: Ja, hör av dig bara så fixar vi det :-)

Rulle sa...

Jag läser aldrig dåliga kommentarer