Som komiker ska man väl alltid vara glad? Är det inte så? Men så är det naturligtvis inte. Ibland får man en mindre mental härdsmälta, som de flesta andra. Att roa andra kräver mängder av energi, kraft och helst ska man tycka det är roligt själv också. Men har man inplanerade gig så måste man göra sitt jobb, oavsett hur man känner sig. Det handlar trots allt om arbetet i vardagen. Och till vardags kan man vara på strålande humör, på ett jävla humör, deppig eller nollställd.
I mars 2006 gick min älskade mamma bort. Jag hade en hel del gig inplanerade som jag fick boka av. Det var förstås en fruktansvärt jobbig tid, och det dröjde ungefär en månad innan jag ställde mig på scen igen, bara för några få minuter, och med väldigt vingliga ben. Den gången lyckades jag sabba samma skämt tre gånger på raken, men till slut fick jag rätt på det, och publiken hade tack och lov tålamod...
Sen dess har jag haft både positiva och negativa perioder i livet, som alla andra. Det har vid vissa tillfällen hänt att jag mått så dåligt att jag inte trott att jag alls skulle klara av att giga. Och sen åkt till giget. Är man deppig och saknar allt vad självförtroende heter blir standup comedy nåt helt annat. Från att ha varit en i vissa avseenden dödsföraktande men ändå fullt möjlig utmaning är det helt plötsligt fullständigt omöjligt. Åtminstone känns det så. Men de gånger jag känt så har jag faktiskt ändå lyckats, jag har gått utanför min egen förmåga.
Många gånger undrar jag var jag befann mig när vår Herre delade ut självförtroendet, men min största tillgång är då min aldrig sinande envishet. För jag tänker inte ge mig. Ibland går jag kanske långa omvägar i onödan, men ingenting ska få stoppa mig att göra det jag tycker är roligast i världen. Även om det inte är roligt alla dagar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar